Hemma. Hemma?
JAHA och så var jag plötsligt tillbaka i Sverige. Utan att ens få till ett avslutande inlägg, så tänker att det får bli nu istället. Sista tiden i Mganduzweni och på Phumelela Bible College var sannerligen konstig. Det var så mysigt att ha några dagar att bara få ägna sig åt att lunka runt på området, packa ihop i lugn och ro och säga hejdå till alla. Men att säga hejdå var inte det lättaste i världen, framförallt inte till denna fantastiska människa...
Sibusisu alltså. Ribbs och Klara får jag trots allt träffa om knappt en vecka.
Och det finaste av allt, Tshepo som inte varit på skolan på ett tag kom och mötte oss på flygplatsen! Så vi fick spendera de sista timmarna med vår kära vän. Så ja, nu är det över. Resan jag väntat på i nästan ett år och sedan lagt så mycket tankekraft på att förbereda har kommit till sitt slut. Är så himla glad över alla möten och oklarheter som blev en helt ny vardag, men efter ett tag kändes som hemma. Har faktiskt automatisk wi-fi-connection med ett college i Sydafrika och det är väl så vi mäter hemma numera.
Oj vad jag längtat efter momentet att få gå ut genom ankommande-flyg-portarna på Landvetter för att äntligen få krama om Jonatan igen. Och det var sannerligen fantastiskt att få äta tacos med ett gäng kompizar på fredagskvällen. Men samtidigt som det är skönt att vara hemma börjar jag på ett sätt redan längta tillbaka.... värme, pap, missionärsfamiljen och de alla kuliga människor vi hängt med. Hoppas alltså på återseende, och ska nog klara av att se till så att det blir verklighet.
Mitt huvud hänger inte med i livet så detta blev kanske lite flummigt, men lite mer avslut på det hela iallafall. Mina tre månader i Sydafrika är slut, men erfarenheterna sitter antagligen kvar i resten av livet. Kul grej detdär med olika kulturer, olika människor. Men ändå samma tro, världen är visst inte så stor längre. Tjohej!